Anno 1653. Pesten härjar i Stockholm. Den 20 augusti överger drottning Kristina slottet Tre kronor. Färden går söderut mot Vadstena. I det stora sällskapet ingår 21 italienska sångare och musiker. Enbart för att förflytta dem krävs tio hästar och två vagnar. I den ena av dem skumpar deras instrument. Bland dem en stor kontrabas, som sedan har kommit att kallas ”drottning Cherstes stora bass-viol”. Då drottningen abdikerar 1654 och lämnar landet tillsammans med sina italienska musiker blir den kvar, och är fortfarande i bruk i Kungliga Hovkapellet!

​

Tanken svindlar. Det har alltså gått mer än 370 år sedan italiensk operasång för första gången ljöd i Vadstena slott. För naturligtvis sjöng de opera, säkert också i Bröllopssalen. I truppen, som leddes av den blott 21-årige Vincenzo Albrici och hade kommit till landet 1652, ingick bröderna Domenico och Niccolo Melani.

​

År 1986 var musikerfamiljen Melani åter aktuell i Vadstena. Den allra första operan med Don Juan-tema, kallad L’empiopunito eller Den straffade gudlöse, av Domenicos och Niccolos bror Alessandro fick då sitt första uppförande i modern tid i Bröllopssalen. 1991 var det dags för musik av ännu en bror, Jacopo Melani med operan Girello, i marionettversion med dockor och sångare.

​

Att opera i vår tid nu har klingat i slottet under sextio år beror helt och hållet på att sångpedagogen Ingrid-Maria Rappe vid ett besök på landsarkivet i slutet av 1950-talet klev uppför trapporna till drabantsalen:

​

”Därifrån såg jag plötsligt in i en gyllene sal.”

​

När solen som gick ned över Vättern reflekterades i de stora fönstren, föddes en vision. Efter lite vedermödor, inte minst av finansiell art, ljöd musik åter i Vadstena slott när Vadstena-Akademien 1964 såg dagens ljus som musikpedagogiskt projekt. Musikstuderanden från när och fjärran har sedan dess under några sommarmånader varje år fått möjligheten att djupdyka i operalitteraturen och i såväl äldre som samtida konstmusik för att sedan presentera resultatet för publik i Vadstena och övriga Östergötland.

​

Gamla teatern, som i sitt nuvarande skick stod färdig på klosterområdet 1847, kom att bli den andra av akademiens hemmascener 1967. Då gavs Pergolesis komiska opera La Serva Padrona. I den sjöng den unge Torbjörn Lillieqvist, som 1982 blev akademiens tredje konstnärlige ledare. Han efterträdde då dirigenten Arnold Östman som tog vid efter Ingrid-Maria Rappe redan 1969.

​

Arnold Östmans särskilda betydelse för den italienska barockoperans renässans i Sverige kan inte överskattas. Han såg också till att Vadstena-Akademien blev först i landet med att spela på tidstrogna instrument, vilket väckte uppmärksamhet även i internationella musikkretsar.

​

Vadstena-Akademien har beskrivits som en humla, som egentligen inte borde kunna flyga med sina små vingar men gör det ändå. Att akademiens namn har flugit över land och rike beror i hög grad på den outtröttliga Astrid Lande, administrativ ledare från 1971 till 2005, och hennes i verksamheten engagerade familj.

​

Sångaren och regissören Per-Erik Öhrn, som tog över efter Torbjörn Lillieqvist, har också spelat en viktig roll för Akademiens konstnärliga utveckling. Hans ofta underfundiga librettoöversättningar har dessutom skänkt många stor glädje. Musikforskaren Anders Wiklund är också en konstnärlig ledare vars betydelse för repertoarutvecklingen är avsevärd. Akademiens nästa konstnärlige ledare, sångaren och regissören Nils Spangenberg tog över 2001 och var även vd från 2009, har tagit väl hand om detta arv och vidareutvecklat verksamheten fram till pensioneringen 2024.

​

Av: Bo Ludvigsson